torsdag 30 april 2009

Guds Moders blick

Har du någon gång riktigt tittat på ikonen som heter Guds Moder av Vladimir? Har du sett den innerliga föreningen mellan Jesus och Hans Moder? Har du sett hur hennes blick följer dig var du än går? Oavsett från vilket håll du ser henne, ser hon rätt in i dina ögon. Hon ser bedrövad ut, men samtidigt lugn. Jesus ser ut att trösta henne. Hans arm är runt hennes hals. Hon visar på Honom med ena handen, med den andra stöder hon Honom. Så vill jag sitta, i min Moders famn, tillsammans med Jesus.

Bilden är tagen med min mobilkamera i Mariakapellet i Vår Frus Katolska Kyrka i Västerås. När jag bodde i Västerås var jag dagligen i det kapellet och tände ljus. I går var jag där igen och jag inser hur viktig den här ikonen är för mig. Hur viktiga religiösa bilder är för mig, överhuvudtaget. En bild säger mer än tusen ord, sägs det, och det stämmer. När orden tryter träder bilderna in. Bilder som upptänder min kärlek, ger näring åt mitt andaktsliv och berikar mig vardag.

Hur få ungdomarna att förbli katoliker?

Det är ett sorgligt faktum att många ungdomar som konfirmerats lämnar Kyrkan. Under hela skoltiden har de gått i undervisning för att förberedas att ta emot sakramenten, men sedan, när de konfirmerats och betraktas som kyrkligt vuxna, slutar de att gå i mässan och ta emot sakramenten. Det är många föräldrars sorg att de inte lyckats förmedla trons glädje till sina barn. Hur ska man bära sig åt för att få dem att stanna kvar?

Jag tror att en del av problemet är att ungdomarna inte upplever att de behövs i Kyrkan. Den verksamhet för ungdomar som finns är ofta speciellt ordnad för dem: undervisning, ungdomsgrupper osv. Det ordnas speciella mässor, anpassade för barn. Deras lokaler ligger ofta i källarvåningen, lite undangömt från resten av kyrkan. De har inte en naturlig plats i församlingens liv. Det mest fundamentala mänskliga behovet är att bli sedd och att uppleva att man är behövd. Jag tror att det är vad ungdomarna behöver för att stanna kvar i Kyrkan: en uppgift, att veta att de behövs i församlingens dagliga verksamhet.

I Sverige är det ofta vattentäta skott mellan generationerna: barn för sig, ungdomarna där, vuxna mitt i arbetslivet på en annan plats och pensionärerna på pensionärsträffar. Denna generationsuppdelning är olycklig. Vem ska förmedla tron till de unga om de inte träffar de äldre? Vem ska hjälpa de äldre om de inte träffar de unga? Vem lär barnen hur man ska vara eller göra? Vi är människor, skapade av Gud för gemenskap med Honom och med varandra. Vi behövs alla i Kyrkan, för om en sten i det andliga husbygge som är Kyrkan saknas, då saknas något väsentligt i Kyrkan. Alla behövs, alla har en uppgift, men vi är ofta dåliga på att ta tillvara våra mänskliga resurser i församlingarna.

Så ungdomarna försvinner från Kyrkan, de blir lika sekulariserade som omgivningen och i deras liv fattas den gudomliga verklighet de är skapade för. (Undra på att depressioner är så vanliga här!) Hur ska man då konkret göra för att få ungdomarna att stanna kvar? Ja, det är en svår fråga, men jag tror att om de har en uppgift som församlingen visar är viktig för alla, att de får uppskattning för vad de gör, då förstår de att de är viktiga, att deras bidrag behövs, och då vill de fortsätta att komma till sakramenten. Det sägs att familjen är en kyrka i sig. Ja, den är den första församling där barnen får lära sig om Gud, men i Kyrkan är vi alla en familj, Guds egen familj, och i familjen undervisas man mer genom exempel än genom ord. Om vi vuxna visar vad vi tycker är viktigt (är Kyrkan viktig för dig?) kommer ungdomarna att ta efter. Och, detta är mycket viktigt, om ungdomarna ser att vi ber, kommer de att be...

Och som tröst för föräldrar som tjatar på sina tonåringar att kliva upp för att gå i mässan: enligt en undersökning i USA, skriver Zenit, stannar barn som går i mässan varje vecka kvar i Kyrkan som vuxna.

onsdag 29 april 2009

För en gångs skull nyanserat om påven

Dagen har gjort en intervju med Sveriges ambassadör vid Heliga Stolen, Ulla Gudmundson. Intressant och för en gångs skull nyanserat. Gudmundson har, till skillnad från de flesta journalister, reflekterat över vem påven är som person. Hon får frågan om påven ger efter för mediatrycket och svarar:
"(...) Jag tror att han bryr sig ganska lite om medie-trycket. Det han bryr sig om är att kyrkan ska vara trogen sina ideal."

På frågan om mediabilden av påven stämmer svarar hon:
" Nej, det tycker jag inte att den alltid gör. Påven är ett prima projektionsobjekt. Alla har åsikter om honom - negativa och positiva, alla hyser starka känslor. Även media. Det finns mycket man kan kritisera påven och kyrkan för. Men det finns också en förförståelse. Man är inställd på att kritisera och tonen är ofta negativ. Men det är ofta en vrångbild man kritiserar; media bryr sig inte om att ta reda på vad kyrkan och påven egentligen menar. "

Heder åt Dagen för denna intervju!

Katarina, du min syster

Ur Katarina av Sienas Samtal om Guds försyn

"O eviga Gudom, o eviga Treenighet, du som genom föreningen med den gudomliga naturen har gjort din enfödde Sons blod så dyrbart! Du, eviga Treenighet, är som ett djupt hav, där jag finner mer ju mer jag ger mig in i det, och ju mer jag finner, desto mer söker jag dig. På något sätt mättar du själen genom att öka dess hunger. I din avgrund mättar du själen så att den alltid förblir hungrig och otillfredsställd och önskar och längtar efter att få se dig med ljuset i ditt ljus, du eviga Treenighet.

Jag har smakat och sett med förståndets ljus din avgrund i ditt ljus, eviga Treenighet, och din skapelses skönhet. När jag betraktar mig själv i dig har jag sett mig som din avbild. När du skänker dig själv till mig, evige Fader, av din makt och din visdom, den visdom som betecknar din enfödde Son. Den helige Ande, som utgår av dig Fader och av din Son, gav mig viljan som gjorde mig villig att älska.

Ty du, eviga Treenighet, är Skaparen och jag det skapade. Därav förstod jag, genom din upplysning, att du är gripen av kärlek till din skapelses skönhet vid nyskapelsen som du genomfört med mig genom din enfödde Sons blod.

O avgrund, o eviga Treenighet, o djupa hav, vad mer hade du kunnat ge mig än dig själv? Du är den ständigt brinnande elden som aldrig slocknar, du är elden som med din hetta förtär all själens egenkärlek. Du är elden som tar bort all kyla och upplyser sinnet med ditt ljus, det ljus som fått mig att inse din sanning.

I spegeln av detta ljus inser jag att du är det högsta goda, det goda över allt gott, det saliga goda, det ofattbara goda, det ovärderligt goda: skönheten över all skönhet, visheten över all vishet, du är Visheten själv, du är änglarnas föda, som genom kärlekens eld har skänkt dig själv åt människorna.

Du är klädnaden för min nakenhet, du föder oss uthungrade med din ljuvhet, ty du är ljuv utan något bittert. O eviga Treenighet!"
-----------------------------------------------------------------------
De ord, min Gud, o eviga Treenighet, jag skulle säga till Dig om jag kände dem, har min syster Katarina redan sagt. Jag lånar hennes ord och gör dem till mina, för hon är min syster, och som helgon i Din Kyrka tillhör hennes visdom alla Dina barn. Inspirera mig, Herre, genom hennes ord och exempel och lär mig att söka Dig där Du finns.

tisdag 28 april 2009

Å så lite mindre seriöst...

Bästa låten i melodifestivalen i år är definitivt Finland! Jag kan höra den här låten hur många gånger som helst. I går när vi hörde den på tv skruvade jag upp volymen och började dansa. Sönerna, som också gillar den, dansade också, men yngste sonen sänkte volymen och sa, "mamma, vi måste tänka på grannarna!". Hm, han har väl rätt, antar jag...

måndag 27 april 2009

Döden, vår besegrade fiende

Köpte en jättefin katekes från mitt favoritförlag Catholica. Jag fick den i lördags så jag har inte hunnit mer än bläddra i den. På sista sidan finns de fyra yttersta tingen listade: döden, domen, helvetet och himmelen. Under rubriken står: "De fyra ting som kristna alltid måste minnas och meditera över".

När mediterade jag över döden sist, eller helvetet? Domen har jag inför mig och ber om Guds barmhärtighet över mina tillkortakommanden, himmelen hoppas jag på, för egen del och för andras. Men döden, denna fiende, som kan komma så plötsligt, hur förberedd är jag på den? Min mamma dog för snart ett år sedan. Hennes död var jag rätt så beredd på för hon var gammal och sjuk. Men min egen död, mina syskons, vänners, ve och fasa, mina barns? Hur beredd är jag? Inte alls, mitt inre gör uppror vid tanken.

Fader P sa i en predikan att varje grav är ett hoppets tecken, ett tecken på uppståndelsen, och att kristna inte ska sörja som om allt var slut. Naturligtvis har han rätt men det är svårt med döden. Den skiljer oss från dem vi älskar. De fattas oss, som Mattis säger i Ronja Rövardotter när Skalle-Per dör.

I Mexico har över hundra personer dött i svininfluensan, skriver SvD. Kanske borde vi meditera mer över döden, speciellt så här i påsktiden då vi firar Jesu seger över döden. Döden, fastän svår, är inte slutet, den är begynnelsen på evigheten, där vi får se Gud ansikte mot ansikte, utan den slöja som hindrar skådandet i detta livet. "Vårt liv varar 70 år eller 80 år om det blir långt och när det är som bäst är det möda och fåfänglighet", säger Skriften, men evigheten varar just i evighet.

Som katoliker ber vi för de döda som är i skärselden, att de ska renas från sina synder så att de får skåda Gud i himmelens salighet. De saliga i himmelen och de arma själarna i skärselden ber för oss. Vilken solidaritet mellan himmel och jord i Kyrkan! Vilken tröst och vilket hopp!

Efter denna meditation över döden känner jag mig mer förberedd, men ännu inte klar med livet som jag älskar. Jag hoppas på ett långt, gott och produktivt liv, fullt av kärlek och goda vänner.

söndag 26 april 2009

Världens mest underrapporterade kontinent

Dagen skriver att de ska rapportera mer om Latinamerika. Utmärkt! Det är en mycket intressant kontinent med spännande utveckling. Alfabetiseringskampanjer pågår, fattiga får sjukvård och ursprungsbefolkningen får sina rättigheter. Allt är dock inte positivt. Korruptionen fortsätter, fattigdomen är fortfarande stor och splittringen likaså.

Jag förmodar att Dagen anser att frikyrkornas tillväxt i Latinamerika är en positiv nyhet. Jag är inte odelat positiv, ska erkännas. Inte bara för att jag är katolik utan för att jag har sett den splittring av familjer det kan leda till. En familj i Bolivia jag känner har en son som är med i en frikyrka. Hans mor, som fött och fostrat honom, är nu gammal och änka och behöver alla barnens stöd med ekonomi och familjens hus. Han väljer att inte hjälpa till som de andra barnen för att i stället ha sin solidaritet med fruns familj som tillhör samma kyrka som han. Han försöker också påverka modern att överge sin katolska tro men hon vägrar med motiveringen att de inte har jungfru Maria... Sonen med familj väljer också att hålla sig utanför den bolivianska folkkulturen för den är så präglad av den katolska tron. När man dansar i karnevalen t.ex. avger man löften till jungfru Maria och en del karnevalsförberedelser äger rum i kyrkan med böner och olika ceremonier. Alla som vet något om Bolivia vet hur viktiga folkdanserna är för bolivianernas självkänsla. Man är otroligt stolt över sin kultur.

Nej, jag anser inte att det är helt positivt med frikyrkornas tillväxt i Latinamerika. Jag anser att man inte ska missionera bland redan kristna människor. Fast i och för sig finns det ju många inom frikyrkan som anser att katoliker inte är kristna... Undrar var de fick Bibeln och tron ifrån...? Den övervintrade 1200 år (från 300-talet till 1500-talet) i ett vacuum, kanske...

fredag 24 april 2009

Fredagsabstinens

Fram till 1966 var det obligatoriskt för alla katoliker att avstå från kött på fredagar, den dag Kristus dog, och traditionellt åt man fisk i stället. Nu är det bara obligatoriskt under fastetiden. Biskopen av Steubenville, Ohio, föreslår sin flock att avstå från kött varje fredag året runt. Han skriver:

"I am inviting the Catholic people of the Diocese of Steubenville to resume the practice of abstaining from meat on all Fridays throughout the year, but with a twist. I am asking that this be not only a penitential practice but also an experience of prayer and service. This can happen by connecting abstinence with our witness to the sacredness of human life.

The Church teaches, in harmony with divine revelation, that every human life is sacred and inviolable from conception to natural death. Yet, abortion is widely accepted and legalized. Wars abound. Suicide bombings, terrorist attacks and public shootings kill innocent people. Domestic violence, human trafficking, racism, assisted suicide, capital punishment and so many other acts and attitudes degrade what is made in the image of God.

We must continue to teach the truth about life without ceasing and without hesitancy. But actions often speak louder than words. Abstinence from meat on Fridays, for the sake of life, is one such action, especially when done in solidarity with one another."

Läs mer här.

Utmärkt initiativ från biskopen. Hoppas vår kloke biskop följer efter.

torsdag 23 april 2009

Böckerna om Moder Elisabeth...

...går till Johan Stenberg enligt lotten. Maila mig din adress på teija.heljeberg@gmail.com så skickar jag böckerna.

Uppdatering!

Minutz3 och Anders: skicka mig era adresser på ovanstående mail så skickar jag en liten sak till er också!

Varför tror du på Gud?

I min torka har jag funderat på varför jag tror på Gud. Förut skulle jag nog ha sagt att det är min erfarenhet att Gud finns. Nu erfar jag ingenting. Varför tror jag då fortfarande att Gud finns?

Jag tror därför att Katolska Kyrkan säger att det är sant. Där ligger basen för min tro. Min tro = Kyrkans tro. Jag baserar min personliga tro på hela den samlade Kyrkans tro och erfarenhet genom 2000 år. Petrus och Paulus är min grund. Katarina av Siena är min syster. Marguerite Marie lär mig om Jesu Hjärta. Lilla Thérèse visar mig den lilla vägen till förtröstan. Johannes av Korset och Teresa av Avila undervisar mig om bönen. Charles de Foucauld visar mig det fördolda livet i Nasaret. Teresita de los Andes ger mig glädjen. Joséphine Bakhita lär mig att Gud leder mig även i de svåraste situationer. Bernhard av Clairvaux är ett exempel på brinnande kärlek. Faustyna säger mig att Gud är barmhärtig. Därför tror jag.

Varför tror du?

Ödmjukhet inför andras tro

Ibland läser man saker på bloggar som verkligen sätter fart på ens tankar. Jag hittade just två olika inlägg som ytligt berör samma sak. Det ena är från Busy being born och det andra från Ulf Ekman. När det gäller Busy being born är det en del kommentarer jag reagerar på, inte själva inlägget. Ulf Ekman skriver: "Det är nyttigt att vara i andra sammanhang än sina egna och följa med i lite annorlunda andliga rutiner än vad vi har hemma." Jag kunde inte hålla med mer.

Bara för att något inte passar in i ens eget sätt att se på saken betyder det inte att det nödvändigtvis är fel. Vem kan bedömma hur Gud leder en annan människa? Vem kan veta hur någon annan upplever saker och ting? Varför får inte Gud göra som Han vill med en själ och leda henne på olika vägar än andra själar? Guds vägar är obegripliga allt som oftast för oss som bara ser en liten del av helheten, men de leder alltid rätt i slutändan. Det är min övertygelse.

tisdag 21 april 2009

Ge bort böcker på st Görans dag 23 april

Enligt Johan ska man ge bort böcker på St Görans dag som också är Världsbokdagen. Kul, säger jag, som älskar böcker och har massor (men inte alla jag vill ha...).


Därför lottar jag ut två böcker om Moder Elisabeth Hesselblad. Här i Köping har vi en relik av henne i vår kyrka och när jag förberedde mig för att konvertera var jag ofta i Falun hos Birgittasystrarna (funderade på att bli birgittin, faktiskt).

Böckerna är:

Moder Elisabeth av Marguerite Tjäder. Den handlar om Moder Elisabeths liv. Mycket intressant läsning.

Saliga Elisabeth Hesselblad Kallad till helighet. Ett häfte utgivet av Birgittasystrarna med olika artiklar om Elisabeth och om Birgittasystrarna.

För att delta i utlottningen, skriv en kommentar. På torsdag drar jag vinnaren och meddelar denne via bloggen.

måndag 20 april 2009

Torka, del 2

Torkan i min själ fortsätter. Jag tror därför att jag vill tro och för att jag tror att det som Kyrkan säger är sant. Jag känner ingenting, ingen glädje, ingen Närvaro. Någonstans där borta, bortom öknen, finns havet. Bakom den låsta tabernakeldörren finns Kristus. Be för mig.

söndag 19 april 2009

Vägen till Brideshead - vägen till Kristus

På DN finns en intressant artikel om Brideshead Revisited, romanen (och tv-serien, världens bästa för övrigt) av Evelyn Waugh. Det är en av mina favoritböcker, bland annat pga det katolska temat (inte helt oväntat, va?) Det har gjorts en ny film av boken som jag inte sett, men där det katolska temat är helt nedtonat tydligen och då missar man en stor del av poängen med boken.

Författaren till artikeln, Jan Eklund, har inte förstått det katolska temat. Han skriver:

"Dessutom är det oväntat att i dag läsa en roman där livet efter detta spelar en dominerande roll. Där barnatron lever och de glada syndarna förlorar förståndet eller tvingas ge upp kärleken därför att katolska kyrkans stränga regler annars skulle bannlysa dem för evigt. Eller likt lord Marchmain tvingas krypa till korset och be om syndernas förlåtelse på dödsbädden."

Eklund använder ordet 'tvingas' för Julias och lord Marchmains omvändelse. Han har inte förstått att i en katoliks ögon vänder de tillbaka från döden till livet, från lögnen till sanningen. Omvändelse är glädje, både för himlens änglar, syndaren och hela Kyrkan. Det är ju också så att Julias och lord Marchmains omvändelse leder till att Charles Ryder konverterar till Katolska Kyrkan. Den omvändne syndaren är den käraste i Guds ögon. Sebastian är inte förkastad, han är ett helgon, enligt en av munkarna som vårdar honom. Att lyckas i världen är ingen nödvändighet för en katolik, nästan tvärtom. Lady Marchmain säger att det är "possible for the rich to sin by coveting the privileges of the poor. The poor has always been the favourites of God and His saints (...)".

Omvändelserna i boken är inte oväntade för en katolik, de är en naturlig följd av att dessa personer är övertygade om trons sanning, även om de inte förmått leva enligt den. Men i en kyrka där bikten är ett sakrament är ingen förvånad över synden. Tvärtom, man är väl medveten om att vi är syndare, men vi är, om vi vill, förlåtna syndare. I dopet och genom Nåden sätter Gud den krok i oss med vilken Han kan föra oss tillbaka. Lady Marchmain läser i en scen ett stycke ur Chestertons Father Brown om 'the unseen hook and the invisible line' med vilka Gud för oss tillbaka till livet. Katolska Kyrkan framstår i medias ögon som en rigid institution med benhårda regler. Visst finns regler men förståelsen och medkänslan med syndaren är stor. En annan katolsk författare, Graham Greene, skriver: 'between the stirrup and the ground he mercy asked, and mercy found'. Det är aldrig för sent. Även om man hela livet levt som en syndare, frivilligt bortvänd från Gud, finns alltid hoppet om omvändelsen, även om den kommer i sista ögonblicket, 'between the stirrup and the ground', i lord Marchmains fall, som ett korstecken i dödsögonblicket.

torsdag 16 april 2009

Grattis på födelsedagen!

I dag firar jag två födelsedagar. Vår helige Fader fyller 82 år i dag och äldste sonen fyller 13. Grattis till dem båda!

Jag har inte skrivit särskilt mycket om hur det är att vara katolsk mamma som jag skrev i bloggbeskrivningen att jag skulle göra. Det skulle innebära att skriva om mina pojkar och jag vill inte lämna ut dem alldeles för mycket på nätet. De har sin integritet. Men en sak vill jag skriva om dem: de är det bästa som hänt mig någonsin. En god vän tycker att min första och främsta identitet är som kvinna men jag håller inte med. Min viktigaste identitet är som mamma. Det är mitt privilegium och mitt ansvar. Att få följa mina pojkars utveckling till män är sannerligen ett privilegium. De utvecklas till goda, hjälpsamma, empatiska män inför mina ögon och jag kan inte uttrycka hur stolt jag är över dem.

Äldste sonen är intresserad av musik och kultur, främst latinamerikansk folkkultur. Han har starka åsikter om det han tycker är viktigt och faller inte för grupptryck (tack, gode Gud!). Han ska börja ministrera nu och det gör mig så glad.

Yngste sonen är väldigt social och full av empatiförmåga. Han har massor med kompisar och är kamratstödjare i skolan. Han är språkbegåvad och visar på tusen sätt sin kärlek till mamma. Han vill lära sig mitt modersmål, finska, vilket gör mig mycket glad. Släkten och det finska ursprunget är viktigt för honom. Och han håller på Finland i hockey!

tisdag 14 april 2009

Glädjens tid är inne

Ur en predikan av Amadeus av Lausanne:

"Glädjen har sin tid och sorgen har sin tid, säger Salomo. Sorgen är förbi, glädjens tid är inne: den sanna glädjen, som har sin grund i Kristi uppståndelse. Ty han uppstod och upprättade sin moders själ. Hon låg liksom i en sorgens slutna grav, så länge Herren vilade i graven. Men genom hans uppståndelse fick hennes ande liv och, liksom vaknande ur en tung sömn, såg hon rättfärdighetens sol och den uppståndnes strålglans lysa i morgonljuset. Hon skådade morgonrodnadens födelse och köttets kommande uppståndelse i Sonen. (...)

Denne är din son, Maria; för din skull har han på tredje dagen uppstått från de döda och i ditt kött har han stigit upp över alla himlar, för att han skulle uppfylla allting. Så har också du, o saliga, din glädje; också din åstundan har uppfyllts och på ditt huvud har satts en krona.

Gläd dig alltså och fröjda dig, ty han har uppstått, han som tar emot dig och upplyfter ditt huvud. Du gladde dig när han blev till i dig, du bedrövades i hans lidande; gläd dig nu åter av hans uppståndelse och ingen skall ta din glädje ifrån dig. Ty Kristus har uppstått från de döda och skall inte mer dö. Döden är inte längre herre över honom. Därför kallar Anden dig och Gud säger till dig: Stå upp, skynda dig, min vän, min duva, min sköna, och kom. Ty se, vintern är förbi, regntiden är över och har gått sin väg, blommorna visar sig på marken, tiden är inne att beskära."

måndag 13 april 2009

'Benedetto, Benedetto'

När påven Benedikt hade valts för några år sedan skanderade folkmassan på Petersplatsen hans namn: 'Benedetto, Benedetto'. Om det som Joel Halldorf säger i Dagen är sant, att påven intagit Georg Bushs plats som hatobjekt för västvärldens liberaler, är det dags för oss katoliker att ännu mer sluta upp kring vår påve och vår Kyrka. Så jag uppmanar alla katoliker att öka sina böner för påven och att skriva inlägg som förklarar vår Kyrkas lära och visar världen att vi inte låter skrämma eller tysta oss. Kristus är uppstånden och Han har lovat att vara med Kyrkan till tidens slut. Han håller Sina löften. Vi kommer helt säkert att bli förlöjligade, våra namn kommer att släpas i smutsen men vad är det jämfört med Kristi lidande för oss? Vad är det jämfört med vad kristna i Indien och andra länder går igenom? Stå fasta vid tron, vid Kyrkan, vid Sanningen som är Kristus! Var starka och frimodiga! Be mycket!

Jag ropar som folket på Petersplatsen. 'Benedetto, Benedetto'!

onsdag 8 april 2009

tisdag 7 april 2009

Hopp

Tack, Peter, för länken på din blogg. Den gav mig mer än du kan föreställa dig.

http://gaudiumfidei.blogspot.com/2009/04/immaculees-historia-ett-hoppets.html

måndag 6 april 2009

Torka

Torka, tomhet, tristess. Mörker. Glädjen, ivern, trösten, borta. Var är Du?
Bikt i lördags, adoration, mässa. Var var Du?
Jag känner inte Din närvaro. Kommer jag att härda ut utan Dig?

Vad bygger jag min tro på?



fredag 3 april 2009

Palmsöndag


Vår Fru av Ständiga Hjälpen

Ser ni hur Jesus håller sig fast i Maria när änglarna visar Honom pinoredskapen? Han har sparkat av sig ena sandalen i rena förskräckelsen. Han lider ångest över att behöva gå igenom detta lidande som väntar Honom. Maria ansikte uttrycker ömhet och förtröstan. Hon är lugn, för att lugna sin Son. Det är som om hon säger till Honom: 'Min Son, det är Faderns vilja. Jag ska vara med Dig till slutet. Jag är Din mor. Aldrig överger jag Dig.' Hon var med hela vägen, från dödsdomen till graven. På samma sätt är hon med oss i vårt lidande. När vi har det svårt tröstar hon oss. När vi vill ge upp finns hon där för att uppmuntra. När vi en gång dör kommer hon att ta emot oss.

Mater Dolorosa - hon som lider med sin Son


torsdag 2 april 2009

Marias Sju Smärtor

Första Smärtan: Simeon uttalar profetian att ett smärtans svärd skall genomborra Marias Hjärta (Luk 2:22-35).
Andra Smärtan: Flykten till Egypten (Matt 2:13-15).
Tredje Smärtan: Jesu försvinnande i Templet (Luk 2: 41-52).
Fjärde Smärtan: Maria möter sin korsbärande Son (Luk 23:27).
Femte Smärtan: Maria står vid Korset (Joh 19:25-27).
Sjätte Smärtan: Maria tar emot sin Sons döda kropp (Joh 19:38-40).
Sjunde Smärtan: Maria vid Jesus grav (Joh 19:41-42).

onsdag 1 april 2009