fredag 23 oktober 2009

Religion ute - tro inne?

I Dagen finns en artikel som handlar om att danskar är troende men inte religiösa. De har en tro som de inte vill definiera som religiös eller kyrklig (även om de till stor del tillhör danska folkkyrkan). Forskaren Ina Rosén säger att de tror även om de inte har ett språk för att definiera sin tro, men de finner tröst i den när de hamnar i kris.

Hur kan man göra det? Om man inte vet vad man tror på eller vem, hur kan det vara något att hålla i när det krisar? Det här är något jag inte förstår. Om man tror på en högre makt, vill man inte veta något om denne högre makt? Vill man inte lära känna den? Är deras högre makt en snuttefilt som ger tröst men inte ställer några krav? Jag undrar hur de tänker... En sådan Gud vill jag inte ha. Ge mig Jesus Kristus, min Herre och min Gud, som ständigt utmanar och uppmanar mig till efterföljelse och omvändelse (även om jag 99,99 % av gångerna misslyckas...)