tisdag 3 november 2009

Veni, Sancte Spiritus

Varje torsdag brukar jag vara med några burundier i vår kyrka som har en timme av bön och sång (på kirundi och franska). Jag förstår inte mycket, bara när vi sjunger på franska, men i bönestunden ingår evangelieläsning. Innan läsningen sjunger de en sång till den helige Ande på kirundi (vars refräng jag lärt mig sjunga även om jag inte förstår de enskilda orden), sedan slår någon upp evangelierna på måfå (eller rättare sagt, ledda av Anden) och läser det som kommer upp. Jag har NT på svenska och läser samma text. Det som alltid slår mig är hur orden talar till mig. Alltid hittar jag ett ord att leva av. Jag kan ha läst samma text många gånger förut men nu talar den till mig på ett nytt, ofta överraskande sätt. Jag har funderat på varför och jag tror det beror på sången som är en bön till den helige Ande att komma till oss. Bön till den helige Ande öppnar oss för djupet i Guds Ord i evangelierna som är levande och verksamt. Och den helige Ande kommer till oss i ljudet av en sakta susning,som har större effekt än en stormvind. Efteråt känner jag mig styrkt och förnyad.

Johannes av Korset sa: 'Min ande har blivit förtorkad, ty den glömde att söka sin föda i Dig.' Vi glömmer ofta bort den helige Ande, tror jag, till skada för oss själva. Den helige Ande är själva andningen i oss, själva bönen i oss, det som ger oss liv. Jag märker nu när jag skriver att detta skriver jag för mig själv, för det är jag som glömmer att söka min föda i bönen och gemenskapen med min Gud. Herre, förbarma Dig!

O du helge Ande, kom till oss in,
med nåd och frid i Dina trognas hjärtan bliv.
Din levande kärlekslåga där upptänd och uppehåll,
Du som av alla tungomål och land församlar folken
i Herrens Jesu Kristi tro endräkteliga.
Halleluja, halleluja.

(Oremus 1981, antifon för Pingstdagens första vesper)