onsdag 13 januari 2010

Begravningar

Har ofta funderat på varför det tar så lång tid mellan ett dödsfall och begravningen i Sverige. Genomsnittstiden är 20,2 dagar, enligt en artikel i DN. När mamma dog var begravningen efter 11 dagar och det var en del höjda ögonbryn över att begravningen var så snart. I andra länder är begravningen en eller två dagar efter.

I artikeln erbjuds en förklaring till varför det tar så lång tid i Sverige: svenskar vill inte rucka på sina rutiner, ens för ett dödsfall. Döden får inte påverka livet alls, tydligen. Men det gör det ju. Det påverkar allt. En älskad persons fysiska närvaro försvinner, de som blir kvar påminns om sin egen dödlighet. Men det får inte påverka vardagslivet... Förr gick man i sorgkläder ett helt år, nu har man det inte ens på begravningen. Förr kom folk och hälsade på i ett sorghus, man vakade hos den döde innan begravningen. Nu går folk över på andra sidan gatan för de vet inte vad de ska säga. Bättre då att säga ingenting... Nu ligger den döde ensam på bårhuset. Ingen vakar och ber.

Men samtidigt, paradoxalt nog, när någon dör i en olycka eller blir mördad blir platsen där det skedde en vallfartsort. Folk samlas, tänder ljus, lämnar blommor och meddelanden till den döde. Våldsam död förtjänar att uppmärksammas, den 'vanliga' döden ska glömmas bort och gömmas...

Varför är det så här?

Är det vår dödlighet vi förnekar när vi gömmer undan döden? Försöker vi avvärja den genom kollektiva yttringar av sorg vid olyckor och mord? Döden är inget som händer mig, bara andra....

Men det enda säkra i livet är att vi alla ska dö. Vi ska alla en dag stå inför Gud med alla våra handlingar, tankar och ord för att motta Hans barmhärtiga dom. Andras död borde vara ett tillfälle för oss att rannsaka våra liv, se vad som behöver ändras med evigheten i åtanke. Döden är en läromästare som kan lära oss leva bättre liv.

Vi som är katoliker har fått ett privilegium: vi vet att vi kan be för de döda. Med våra böner kan vi hjälpa dem som renas efter döden. Vi kan med bön och bot förkorta deras rening så att de snabbare kan stå inför Gud i himlen. Varje gång vi hör om någon som dött, varje gång vi går förbi en kyrkogård, varje gång vi tänker på en avliden person kan vi be en bön. Den är kort och enkel:

'Herre, giv dem den eviga vilan och låt det eviga ljuset lysa för dem. Må de vila i frid. Amen'

Det är en god sak att be för de döda.