onsdag 27 januari 2010

Förintelsens minnesdag 2010

I dag firas förintelsens minnesdag och samtidigt rapporteras om ökad antisemitism i Sverige. Har vi inget lärt? Hur kan fördomar vara så djupt rotade? Och den mest förbryllande frågan: Hur kan det finnas kristna som är antisemiter? Vår Herre, Hans moder, apostlarna, de första kristna, alla var de judar. Det var judarna Gud först uppenbarade sig för. De har en plats i frälsningshistorien som är unik. De är våra rötter.

Vi måste ständigt påminna om förintelsen, om alla de miljoner människor som mördades i nazisternas skräckvälde. Alla de som gasades, sköts eller brändes till döds. Alla de oskyldiga offren, barn, män, kvinnor, gamla. Judar, polacker, romer, präster, nunnor, politiska motståndare, psykiskt sjuka och handikappade osv... De misshagliga, de oönskade, de föraktade.

Vad vill vi ha för värld? Vill vi ha en värld där människor döms efter ursprung eller hudfärg? Där vissa räknas som mindre värda än andra? Där hatet får råda? Där man inte bedöms efter sin karaktär utan efter etiketter som andra sätter på en?

Det finns inga raser, det finns inga rena kulturer. Människor har i alla tider blandats med varandra. Man har skaffat barn tillsammans, man har lärt av andras sätt att leva, man har fått influenser som påverkat sätt att leva, språk, religion, ja allt. Vi är alla syskon. Gud har skapat oss alla. Så som Han är en gemenskap i Sig (den allraheligaste Treenigheten) så är vi skapade till gemenskap med andra människor, för vi är skapade till Hans avbild. Vi är skapade att vårda och ta hand om varandra, vare sig vi tillhör det ena folket eller det andra. Tillsammans. Inte kultur mot kultur, folk mot folk, människa mot människa. Tillsammans, inför Guds ansikte. Som bröder och systrar.