torsdag 7 januari 2010

Kyrkans många ansikten

Dagen skriver om Katolska Kyrkans många ansikten. Sanningen är att jag inte känner igen min Kyrka i det som skrivs i de flesta massmedia. Den 'verklighet' de visar upp är långt borta från min. Orden liberal och konservativ tycker jag inte om att använda när det gäller Kyrkan för de är politiska termer. De ord Per Beskow föreslår, progressiva och traditionalister, är mycket bättre. Jag tror att många som läser min blogg kanske tycker att jag är konservativ men jag skulle själv inte sätta det epitetet på mig. Jag är en helt vanlig katolik som tar min tro på allvar men som har vissa problem med att leva upp till en del av Kyrkans lära (är skild, t.ex.). Mainstream catholic, alltså.

Varför finns det så mycket fördomar om och hat mot Kyrkan? Är det för att Kyrkan står fast vid sin lära även när människor visar sig vara bräckliga syndare? Kyrkan ruckar inte på sin uppfattning att livet är heligt och bör skyddas från konceptionen till den naturliga döden. Kyrkan fortsätter envist att hävda att all sexualitet hör hemma i äktenskapet mellan en man och en kvinna och att barn är en gåva. Inget av detta kommer någonsin att ändras.

Samtidigt är det så att Kyrkan har 2000 års erfarenhet av själavård. Det finns ingen mänsklig situation som inte Kyrkans herdar har stött på i bikten. Inget mänskligt är Kyrkan främmande. Men Kyrkan har också stött på stora helgon och goda föredömen. Inom Kyrkan finns allt, högt och lågt, de likgiltiga och de brinnande och allt där emellan. Trots allt, alla skandaler, alla synder, finns Kyrkan kvar efter 2000 år. Det säger mig att Gud är med Kyrkan, att den helige Ande leder henne genom tidens gång och att vi kan, mitt i förföljelse och massmedias hån, vara förvissade om att Guds löfte kvarstår. Kanske är det nu vår plågas tid?

Trots alla stormar, trots alla skandaler, trots mina egna synder håller jag fast vid min Kyrka, för jag vet att hon är ett Trons sakrament för världen.