torsdag 29 juli 2010

Äntligen...

... har jag fått reda på vem detta helgon är. Det är sankta Marta, syster till Maria och Lasarus i Betania, som firas i dag. Jag har sett bilden på flera helgonarmband men ingen har kunnat tala om för mig vem hon är. En katolsk grupp på Facebook gav mig upplysningen jag så länge sökt. Tack!

måndag 26 juli 2010

Hymn

Jesus in the Holy Eucharist,
For Your endurance, we give You thanks,
And pray for the grace to amend.

Jesus in the Holy Eucharist,
May we not sin, to give You joy,
And bring peace to us in life.

Jesus in the Holy Eucharist,
True to Your name, you are holy,
Let this world remain Your own.

Jesus in the Holy Eucharist,
We need pardon, for we have sinned,
Forgive us we pray O Lord.

As You hung on the Cross, O my God,
The Red Dragon, did boast to You,
To reign forever on earth.

Little did he know that Your kingdom,
Is forever, and has no end,
Red Dragon should mourn his shame.

May Your kingdom reign ev’where on earth,
As in heaven, before the just,
And unjust who know You not.

Let us all give Jesus comfort now,
That we may be, most joyful for,
All His handiwork in the world. Amen.

(hämtad från http://www.preciousbloodinternational.com/prayerbook2008.pdf)

söndag 25 juli 2010

St Jakob, be för oss

I dag är det St Jakobs dag, men eftersom det är söndag firas han inte i år. Inte i Sverige, vill säga. I Santiago de Compostela är det stor fest...

lördag 24 juli 2010

Funderar på...

...katoliker som inte går i mässan, apropå Johans inlägg. Det finns många som 'klagar' över dessa och säger att de inte är riktiga katoliker, för de tar inte emot Sakramenten. Men är de inte katoliker ändå? Jo, de tillhör Herrens flock, oavsett hur mycket eller hur lite de nöter på kyrkbänken. Relationen till vår Herre och helgonen kan de ha ändå. Det är inte vår sak att bedöma vilka som är kristna eller katoliker eller helgon eller syndare, eller vilket annat epitet det nu gäller. Domen är det vår Herre som ska utföra. Inte vi.

Sakramenten är en hjälp i relationen men Herren kan verka även utan Sakramenten. Han är på inga vis bunden av dem. Läsare av bloggen vet hur mycket jag älskar min Kyrka och Sakramenten, men även när jag inte går i kyrkan, som nu under semestern när jag inte är hemma så mycket och inte har möjlighet att gå i mässan, finns relationen till vår Herre kvar. Den är som den var innan. Han finns överallt, även om mässan är ett priviligierat ögonblick det är dumt att missa. Men även utanför mässan är relationen till Kristus ett priviligierat ögonblick. Han är allt, överallt, alltid. Men halten i relationen kan ingen annan bedöma, för de har inte inblick.

Så de katoliker som inte går i mässan kan vara goda katoliker, ja till och med helgon ändå...

Men hur få dem att komma hem? Jag skulle vilja erbjuda dem en möjlighet att få ställa sina frågor, tala om varför de inte kommer, få tala om vad som skulle få dem att komma, ja att säga vad de tycker om Kyrkan. Kort sagt få dem att börja tänka på Kyrkan och tron. Sedan gör vår Herre resten...

fredag 23 juli 2010

Den heliga Birgitta

Katolska Kyrkan firar i dag en av Sveriges mest kända kvinnor, den heliga Birgitta. I dag är det 637 år sedan hon dog i Rom, i det hus som nu är birgittasystrarnas moderhus. Enligt traditionen ville hon dö på trä som sin Frälsare, så hon lades på en bordsskiva som fortfarande finns kvar i huset på Piazza Farnese.

Heliga Birgitta, vår moder i tron, hjälp oss att bli lika starka som du, lika beslutna att gå den rätta vägen, lika trogna mot Kristus och Kyrkan som du. Heliga Birgitta, bed för oss, för Sverige och för Europa. Amen.

torsdag 22 juli 2010

Funderar på...

...mirakler efter att ha läst i Dagen om Benny Hinn och församlingen Arken. Det verkar vara viktigt med mirakler i dessa sammanhang. Mirakler förekommer, det är jag övertygad om, men hur viktigt är det?

För mig personligen är de inte särskilt viktiga. Vardagslivet med Gud är det som har fokus för min del. Det spektakulära är jag inte särskilt intresserad av och förstår inte riktigt behovet av mirakler. Gud är för mig i ljudet av den sakta susningen, inte i stormen eller i elden.

Kan någon förklara för mig?

torsdag 15 juli 2010

Vår Fru av Berget Karmel

Salve Mater Misericordiae (karmelitisk tradition, Cecilia nr 474)


Omkväde: Var hälsad, barmhärtighetens moder, Guds moder och mildhetens moder, hoppets moder och nådens moder, du moder fylld av helig glädje, o Maria!
1. Var hälsad du mänsklighetens prydnad, jungfru över alla jungfrur, du som övergår dem alla och har fått den främsta platsen i Guds himmel, o Maria!
2. Var hälsad, saliga jungfru och moder. Ty Han som sitter på Faderns högra sida och råder över himmel, jord och alla rymder lät sig inneslutas i ditt sköte, o Maria!
3. Var du, o moder, vår tröst, var du, o jungfru, vår glädje och tag oss efter denna landsflykt med i den himmelska skaran, o Maria!

onsdag 14 juli 2010

Funderar på...

...dopet i dag. Jag har varit på ett kaldeiskt barndop i vår kyrka i kväll. En liten pojke blev döpt, men han är för liten för att kunna bekänna den kristna tron med egna ord. Det är Guds handlande med barnet i dopet som betonas. Genom dopet blir barnet kristet och tillhör Kyrkan.

Nyss läste jag i Dagen om Arash som lät döpa sig, som det står i artikeln. Det är hans eget handlande som står i centrum. Jag vet inte mycket om frikyrkors dopteologi, ska erkännas, men det här är inte första gången jag reagerar på att man verkar tycka att det är den som blir döpt som gör något i dopet. Jag har aldrig hört att man talar om Guds handlande med den döpte. Kanske jag bara har för lite kunskap i ämnet, men det verkar vara människans bekännelse som är det viktiga, inte vad Gud gör och förändrar i den döpte.

Genom dopet blir man en ny skapelse, har jag fått lära mig. Gud förvandlar genom vatten och helig Ande dopkandidaten till en kristen. Det gamla är borta, något nytt har kommit. Kan en människa av egen kraft åstadkomma en sådan förändring bara genom att tro? Jag tror inte det. Det är Guds Nåd och den helige Andes kraft som åstadkommer det, med människans medverkan.

Eller är jag helt ute och cyklar? Har jag missuppfattat dopet i frikyrkan?

onsdag 7 juli 2010

Första dagen på novenan till Vår Fru av Berget Karmel

I dag börjar novenan till Vår Fru av Berget Karmel. Den här bönen fick jag av karmelitnunnorna i Finland för många år sedan.

O Mary, Queen and Beauty of Carmel,
Mother of Jesus and our mother,
we come before you
with all the burdens and needs
of our hearts and with those of all humanity.

Intercede for us with your Son
that we may know
His merciful and abiding presence
in all the circumstances of our life
and experience your own loving assistance
in all our necessities.

Amen

tisdag 6 juli 2010

Förklara Treenigheten?

Hur kan jag på ett enkelt sätt förklara Treenighetens mysterium för barn som är 11-12 år gamla?

Tips på en annan blogg

Sr Veronica OP har en blogg och hon skrev i lördags ett inlägg som jag tar mig friheten att låna citat ur...

"Bönen är en lång vandring i öknen med någon oas då och då."

"Den levande Guden. Han som ständigt är närvarande i våra liv fast i det fördolda."

Vi vill gärna att livet ska vara en dans på rosor där allt går lekande lätt och vi vill inte tänka på att det ofta är ökenvandring i stället. Vår Herre tillbringade tid i öknen och eftersom vi är kallade att gå dit Han gick är det en bra plats att vara på. Bättre än att dansa på rosor.

Vi vill också erfara ljuva känslor i bönen. Vi vill känna att Gud är närvarande, att Han välsignar oss, men vår Herre skrek ut sin övergivenhet på Korset. Varför ska vi då kräva att känna Hans närvaro?

Att följa Honom i naken tro, det är vår väg... den som leder först till Korset men sedan till Uppståndelsen. Fortsätt, härda ut, överlåt livet och dagen till livets och dagens Herre... för Han är universums Skapare och Herre över liv och död, inte en nalle som ska trösta oss...

Det finns många helgon som i stället för att kräva tröst för egen del vill trösta Herren som lider för oss. Tänk om vi kunde vara som dem och tänka på Honom och inte på oss... För vem är Han och vem är jag?

söndag 4 juli 2010

Jesu Dyrbara Blod

Juli är i Kyrkan helgad åt Jesu Dyrbara Blod. I boken Mina rosenkransböner finns följande bön som bedes med den vanliga rosenkransen:

Jesu Dyrbara Blods Krona

På de ensamma kulorna:

Evige Fader, jag offrar Dig Jesu Dyrbaraste Blod som gottgörelse för mina synder, till hjälp för de heliga själarna i Skärselden, särskilt för de mest övergivna. Tag emot dem i dag i Ditt Rike så att de tillsammans med Änglarna och den Allraheligaste Jungfrun kan lova och välsigna Dig i evighet. Amen.

På de tio kulorna:

Min Jesus, jag ber om förlåtelse och barmhärtighet för Ditt Dyrbara Blods oändliga förtjänsters skull.

Avsluta med att be inledningsbönen tre gånger.

torsdag 1 juli 2010

Varför kyrklig, när flummeriet verkar vara norm?

Fick en önskan om att skriva om detta ämne, så här kommer det:

En viss del av kristenheten anser att man ska anpassa trons yttringar och tolkningar till tidsandan. Det som gäller i samhället ska gälla i Kyrkan. Så ska man få dagens människor att lära känna Kristus. Men funkar det? Den delen av kristenheten jag syftar på har visserligen många miljoner medlemmar men hur många av dem känner Kristus och har en personlig relation till Honom? Hur många av dem läser Bibeln? En liten minoritet, är min gissning. Men kanske inte syftet är att lära känna Jesus? Kanske syftet är att alla ska få vara med och ha det trevligt? Då har de lyckats. När inte ens prästerskapet i den här delen av kristenheten behöver tro på Kyrkans lära och Bibelns budskap, varför ska då den vanlige kyrkbänksnötaren behöva göra det? Det här är ju en mycket enklare och bekvämare väg, en bred väg där alla får plats, oavsett tro eller sätt att leva. En väg som inte kräver något utan bara är trevlig.

Sedan finns det en annan del av kristenheten, den övervägande majoriteten (i resten av världen men inte i Sverige), som anser att Kyrkan är vägen till Kristus. Kyrkan som den alltid har varit, som inte anpassar sig efter tidsandan. Som envist håller fast vid det som Gud lärt oss: att Kristus är vägen till frälsning, att vi ska leva i världen men inte av den, att vi måste omvända oss och följa Kristus på Korsets och Uppståndelsens väg. Det är en mödosam väg, fylld av försakelser och svårigheter. Den kräver omvändelse och bot av oss. Inte populära ord i dessa dagar då man ska ta den enklaste och snabbaste vägen till allt.

Varför ska man då följa den kyrkliga, smala, besvärliga vägen? För att den vägen har visat sig fungera under 2000 år. För att det är den vägen som Kristus visat oss. "Kristus led för oss och gav oss en förebild", står det i Skriften. När Han förlåtit någons synder säger Han: "Gå nu och synda inte mer". Det finns otaliga ställen i Bibeln jag kan citera. Kristi väg, som leder till Fadern, är den smala vägen, den rätta vägen. Den vägen som leder till Livet. Den väg som leder till förnyelsen av hela vår varelse, som gör oss till osjälviska helgon i slutändan.

Gud har uppenbarat sig för världen. Han föddes som ett litet barn, växte upp, började predika och gick till slut Korsets väg. Han gav oss Kyrkan som en gemenskap som ska förvalta Sakramenten, de nådemedel Gud gett oss för att vi ska kunna nå målet, och predika Evangelium. Han gav oss alla de hjälpmedel vi behöver för att kunna leva som kristna i världen och nå himmelen och evigt få leva med Honom.

Men det som avslöjats om Kyrkans ledare på sistone är väl orsak till att inte gå den kyrkliga vägen? Nej, hävdar jag. Det är nu extra viktigt att vara trogen Kyrkans lära och Magisterium. När det stormar är Jesus med i båten och Han stillar stormen. Till och med vindarna lyder Honom. Det som händer just nu tjänar som en rening av Kyrkan. Vi som är med renas också. Vi tar ställning, för eller emot. Nu skiljs agnarna från vetet. Nu ser vi var vi hör hemma. Att Kyrkans herdar syndar ser jag inte som något förvånande. De är människor som vi, behäftade med brister, och djävulen frestar dem mer, eftersom han har mer att vinna på deras fall. Jag fortsätter att gå den kyrkliga vägen, för jag vet att det är Gud som vinner i längden. Djävulen är redan besegrad.