lördag 11 december 2010

Förströddhetens bön

Nyss när jag bad min morgonbön var jag okoncentrerad och bara halvt närvarande. Förkylningen var det jag tänkte på, mer än bönen...

En sådan bön är inget att vara stolt över. Den jag talar med i bönen är Gud, Konungarnas Konung och Herrarnas Herre. Skulle jag tala så med kungen eller statsministern skulle nog säkerhetsvakterna slänga ut mig. Men Gud, som är universums Skapare, lyssnar ändå till min bön.

Många, för att inte säga alla, har nog erfarenhet av förströddhet under bönen. Alla saker vi ska göra eller har gjort, människor i vår närhet, tv-program, ja allt möjligt, passerar i våra tankar under bönen. Och det är ok att det gör det, även om det inte är en perfekt bön då. Varför säger jag att det är ok?

Därför att det kan få oss att inse vår litenhet och att vi är långt ifrån perfekta. Vi är som små barn som försöker ställa oss upp men hela tiden dunsar ner på rumpan. Det lilla barnet övar sig på att stå men det tar många försök innan det lyckas. Föräldrarna ser varje försök med glädje och uppmuntrande tillrop. De står inte och säger att du är en hopplös unge som inte kan på första försöket.

Så är det också med vår bön. När vi inte lyckas be en perfekt koncentrerad och värdig bön, säger inte Gud till oss att vi är värdelösa. Han säger: det är bra att du ber, det är bra att du vänder dig till Mig i bön. Fortsätt med det!

Även när jag inte är förkyld, är min bön alltför ofta förströddhetens bön. Jag är inte stolt över min bön, men jag vet att Gud ändå lyssnar. Han vet vad som finns i mitt hjärta, Han vet det bättre än jag själv, för Han är universums och min Skapare och jag har min glädje i att vara Hans skapelse. Jag är intet, Han är allt, men jag är ett älskat och önskat intet...