onsdag 22 december 2010

Inkarnationen

Jag älskar julen, den högtid då vi firar Inkarnationen, att Gud blev människa. Jag tror att bara denna högtid har så mycket att meditera över att det räcker för en livstid.

Det är häpnadsväckande med Inkarnationen. Gud blir människa, föds som ett litet hjälplöst barn, helt beroende av sin mamma. Han lär sig allt som alla andra barn lär sig: gå, prata, klä på sig själv... Han lär sig be, Han lär sig läsa, Han lär sig, med största sannolikhet, snickarens yrke av sin fosterfar st Josef. Till slut går Han Korsets väg och dör. Inte en skendöd, utan Han dör på riktigt en fruktansvärt smärtsam död, men eftersom Han är Gud kan inte döden hålla Honom kvar utan Han uppstår och lever för evigt. I dag lika närvarande som för 2000 år sedan.

Han är Immanuel, Gud med oss. Och på julnatten när vi lägger Jesusbarnet i krubban ska jag, än en gång, i glädje tacka Gud för min kristna tro och för Hans stora barmhärtighet. Han ger oss sitt Ljus och gläder våra hjärtan med julens gåva, som är Han själv. I julnattens mässa ska jag ta emot den store Guden som för vår skull blev ett hjälplöst litet barn...