tisdag 4 januari 2011

Bekräftelse

Vi människor behöver bekräftelse. Självkänslan är ett tunt lager fernissa på ytan och utan bekräftelse skrapas den lätt upp. Ofta gör vi våld på oss själva för att få bekräftelse. Vi anpassar oss efter omgivningen och hoppas på så vis få det vi behöver.

Men då blir ju bekräftelsen en lögn, för vi får bekräftelse på något vi egentligen inte är. Människor bär ofta en mask för att inte visa sig själva sådana de är, av rädsla för att inte duga. Vi tror att andra ska tycka illa om, hata oss, håna oss, om vi visar oss som vi är. Människor är sannerligen ofta grymma mot varandra, så det är kanhända en god strategi ibland. Men att bära en mask som man visar upp är tungt och svårt. Vi lever då vid sidan av oss själva, som främlingar både inför andra och oss själv.

Det finns en som känner oss som vi är. Som älskar oss som vi är. Som dött för oss som vi är... Gud har skapat oss, Han blev människa för oss, Han dog på Korset för oss. Inte för den mask vi visar upp, utan för den vi verkligen är. Syndare i behov av omvändelse. Guds älskade sorgebarn...

Inför Gud kan vi lägga av masken. Han genomskådar den ändå... Andra människors åsikter om oss borde inte påverka oss, då vi vet att det är Gud som fäller den avgörande domen. Men tyvärr är människors dom ofta den vi fruktar mest.

"Var goda mot varandra", står det i Skriften. Ofta är vi inte ens goda mot oss själva. Vi dömer oss själva hårt, Vi ser inte oss själva med Guds ögon: med kärlek, barmhärtighet och godhet. Vi dömer oss med kalla ögon, utan att se in i Jesu varma blick. När ska vi lära oss...?