lördag 22 januari 2011

Helgon

Den 1 maj i år kommer påven Johannes Paulus II att saligförklaras och hela Katolska Kyrkan gläder sig. Varje år salig- och helgonförklaras en lång rad människor och Kyrkan blir rikare genom det.

Jag har hört andra kristna anklaga katoliker för avgudadyrkan och att tala med de döda på grund av vår vördnad för helgonen. Men hur kan vi låta bli att vörda dem som gått före oss i evigheten och nu befinner sig i Guds direkta närvaro? Den stora skaran som är under det himmelska altaret (Upp 6:9) och väntar på att nå sitt fulla tal (Upp 6:11) I början var det bara de som nådde det blodiga martyriet som blev räknade som helgon men sedan 1700 år tillbaka räknas även sådana som helgon som inte blivit martyrer men som är föredömen för oss i kristet levnadssätt.

Hur kan detta var avgudadyrkan? Endast Gud får vi tillbe. Att vörda och älska någon är inte samma sak som att tillbe.
Hur kan detta var att tala med de döda? Deras själar lever i Guds paradis. Deras kroppar är döda, javisst, men de lever inför Gud. Hur skulle de annars kunna ropa med hög röst (Upp 6:10)?

Alla tusentals helgon, kända och okända, är en glädje och rikedom för Kyrkan. De är våra läromästare i kristet liv. Deras liv och skrifter lär oss hur vi ska leva för att vara Guds vänner. Deras bön är vårt stöd. Deras tillvaro i himmelen ger oss hopp om att få komma dit.

Älskade och ärade helgon, ni våra bästa vänner, visa oss den raka, korta vägen till Gud. Bed för oss...