onsdag 18 december 2013

Kristus, Kyrkan och den kristne

Ur en meditation av Johannes av Fécamp. Andra läsningen i läsningsbönen 18 december.

"O du Guds outsägliga och innerliga barmhärtighet! O du väldiga godhet, som mer än allt annat är värd vår tacksamhet! För att friköpa tjänaren utgav du Sonen. Gud blev människa, för att befria den skyldige. Visheten förenade sig med den mänskliga naturen, för att uppfostra den mänskliga dårskapen.

Jag välsignar ditt heliga namn och tackar dig av allt mitt hjärta. För att upplysa oss i vår okunnighet, värdigades du från himlen sända oss en mästare, ett ljus och en nådefull lärare som skulle lära oss hela sanningen och visa ödmjukhetens och kärlekens och alla dygders väg. Ty han kom och lärde oss genom sitt ord och sitt föredöme att undfly den innevarande tidsåldern, att med allt hjärta söka den tillkommande, att förakta världslig ära, att motstå lasterna, att trampa djävulen under fötterna, att möda oss i goda verk, att ivrigt åstunda det himmelska och att med all hängivenhet tjäna dig, vår Gud, allena.

Jag tackar dig, du förlåtande Herre, som sänt den store herden, för att han skulle uppsöka det får som var förlorat. Ty den ödmjuke och gode herden uppsökte det som var vilsegånget, och sedan han funnit det bar han det på sina axlar till fårahuset.

Jag tackar dig, mildaste och nådigaste Gud, du som älskar människorna och som utvalde modern Kyrkan i Kristus förrän världens grund var lagd till att i kärleken vara helig och ostrafflig inför dig. Denna ärorika Kyrka, som är utan minsta fläck och skrynkla, -ty av den som hon renats har hon också återlösts - denna starka kvinna som är prydd med alla dyrbara smycken och såsom den skönaste brud är klädd i gyllene skrud, henne förenade Herren Kristus, den himmelske brudgummen, med sig och henne värdigades han ta till hustru.

Jag tackar dig, helige Fader, allsmäktige, evige Gud, du som för vår frälsnings skull lät din Son, alltings skapare, antaga kött och gå in under korset. Ty för vår skull trädde han in i Jungfruns sköte. Där blev han för vår skull människa, där antog han människornas natur - utan deras skuld. Sin kropp gjorde han till ett offer för oss, och fastän han var utan synd frambar han den som en offergåva för syndare, en offergåva som var i stånd att dö av ödmjukhet och som kunde rena på grund av sin rättfärdighet."