torsdag 1 maj 2014

Helgon

Helgonen är viktiga för katoliker, men somliga tror att vi dyrkar döda människor.

Några klargöranden:

Helgonen är inte döda. Katoliker tror på det eviga livet, dvs efter den kroppsliga döden fortsätter själen att leva. Antingen i helvetet, eller i skärselden, eller, i helgonens fall, i himlen. (Gud förbjude att någon hamnar i helvetet! Min bön är att alla Guds skapelser ska bli frälsta.) Det är inte bara helgonförklarade människor som finns i himlen. Vissa helgonförklaras av Kyrkan för att framstå som föredömen och lärare för oss andra. Men alla som är himlen, somliga kända av oss och somliga okända, är helgon. Om jag, vilket jag hoppas, kommer till himlen en dag, blir jag ett helgon.

Vi dyrkar inte helgon. Vi vördar dem och vi ber dem hjälpa oss, eftersom det är vår tro att de som befinner sig inför Guds ansikte kan höra oss. Kyrkan i himmel och på jord är innerligt förbundna med varandra i de heligas gemenskap. Ett helgon kan vara mig lika när och kär som min syster eller min bror. Vi tillhör alla Guds familj som är Kyrkan.

Helgonreliker. Under den allra första tiden i Kyrkan som det står om i Apostlagärningarna, ville folket t.o.m. att Petri skugga skulle falla över dem. (Apg 5:15) och man började tidigt att fira mässan vid martyrernas gravar. Därifrån till att vörda helgonens reliker är inte långt. Den man älskar vill man ha ett konkret minne av... hårlockar, klädesplagg, eller som i vissa helgons fall, ben.