torsdag 4 september 2014

Frihet

Katoliker gillar ritualer. Mässan har sin ritual och övriga andakter likaså: korsvägsandakt, Rosenkrans, sakramental tillbedjan osv. I ritualen finns en frihet som jag älskar. Ritualen är välbekant på det yttre planet: jag behöver aldrig undra över vad som kommer nu. Ritualen lämnar min själ fri att tillbe min Gud. Det bekanta yttre leder mig närmare vår Herre. När kroppen reser sig, reser sig själen, fri att svara på Herrens kallelse till handling. När kroppen bugar sig böjer sig själen djupt i tillbedjan. Kropp och själ hör ihop. Den ena sporrar den andra till djupare engagemang och överlåtelse.

Men just i ritualen finns en frihet som jag saknar i gudstjänster som inte har en given gudstjänstordning. Det spontana blir ofta rörigt, saknar tystnad och vördnad för det heliga. Saknar respekt för de viktiga frågorna: vem är Gud och vem är jag? Gud är min bäste Vän, ja, men inte min kompis. Vi är inte på samma nivå: Han är den Helige och jag syndaren. Han är Allt och jag ett litet ingenting. Det finns en frihet i att vara ett litet ingenting och att veta om det. Hans Rättvisa är ju sådan att Han vet vad som finns i mig. Han förstår mina misslyckanden och Han vet vad jag behöver för att rätta till det. Han vet hur Han ska behandla mig för att jag ska bli det som är viktigast av allt: ödmjuk. Han vet vilka förödmjukelser jag behöver och vilken uppmuntran. Han vet att ritualen i mässan är nödvändig för att jag ska lära mig att tillbe det Heligaste av allt: Hans närvaro i ett litet Bröd....

Ritualens återupprepbarhet är frihet, inte tvång, som somliga tror. I ritualen kan jag gå ut ut mig själv, ur min egen lilla bubbla. In i Guds barns frihet...