tisdag 2 december 2014

Eukaristin - offer och sakrament

Ur en skrift om det andliga livet av Pierre de Bérulle:

"Jesus Kristus är Guds gåva till människorna och människornas gåva till Gud.

Han är Guds gåva till människorna: han lägger sig i människornas händer genom kraften av sitt ord, för att så tas emot av människorna. O vilken gåva, Guds gåva, en gåva från Gud som ger sig själv: Om du visste vad Gud har att ge (Joh 4:10) säger han till den samariska kvinnan.

Genom hans människoblivande är hans liv och hans förtjänster ännu inte vunna, genom hans barndom är hans vuxna livs förtjänster ännu inte vunna, genom hans liv är hans döds förtjänster ännu inte förvärvade, genom sin död har han ännu inte den värdighet, den makt och de rikedomar som hans nya liv innebär, genom sin uppståndelse och himmelsfärd tycks han ha dragit sig tillbaka till Gud och avlägsnat sig från människorna, och så är det verkligen. Men i eukaristin ges han till människorna utan varje inskränkning: hans återvändande till Gud, hans bortgång från detta livet, hans överflödande nya liv och hans majestät är där gåvan. Där ges fullheten av allt vad han är och gjort, fullheten av alla hans mysterier, såsom liv och såsom näring för det eviga livet.

Jesus Kristus är människornas gåva till Gud, liksom han är Guds gåva till människorna. Såsom sakrament är han det ena, och såsom offer det andra. Tidigare offrade man till Gud jordens frukter, de som var givna till oss; nu offrar vi till Gud en Guds egen frukt, en frukt vuxen i hans eget sköter, en frukt som Marias jungfruliga jord, bevattnad av den Allrahögstes kraft, burit. Av det skälet kallas den av profeten Jesaja för en jordens frukt och samtidigt för ett Guds rotskott. På den dagen skall ett Herrens rotskott växa upp med prakt och härlighet, och en väldig frukt ur jorden (Jes 4:2).

Denna förunderliga och tillbedjansvärda frukt, denna milda och ljuvliga frukt är lagd i våra händer såsom förhärligad och i sin prakt, och såsom sådan frambär vi den till Gud. Då vi tänker på vårt eget armod och på Guds oändlighet, tvingas vi tillstå att vi varken kan tänka eller tala eller älska på ett efter Gud avpassat sätt och inte har någonting som svarar mot hans storhet och majestät. Men det har behagat honom att ge oss sin Son, som är hans Ord och hans tal.

Liksom denne Guds Son och denne Jesus genom hans Faders godhet är helt och hållet vår, så företräder han också oss i alla våra plikter mot Gud. Genom Jesus Kristus är det som vi lyfter upp oss själva till Gud, som vi tillbeder Gud, som vi lovar Gud, som vi välsignar och tackar Gud, som vi åkallar Gud, 'genom Kristus vår Herre' som Kyrkan alltid säger då hon samtalar med Gud. Och liksom Jesus uppfyller alla våra behov och är soningen för våra synder, såsom den högt älskade lärjungen säger oss (jfr 1 Joh 2:2), så är han också vår tanke, vår tacksägelse - vår eucharistia - och vår kärlek till Gud, och Gud mottar dessa våra pliktuppfyllelser som om de vore ett med hans Son, en kropp och en ande med honom (jfr Ef4:4). Vi frambär till Fadern hans ende Son, hans gärningar och hans tankar, och inte Adams barns gärningar och tankar, såsom något för sig."