fredag 15 maj 2015

Inför pingst

I dag börjar pingstnovenan. Om man har Catholicas underbara Katolsk bönbok (senaste upplagan) finns där en fin novena skriven av vår biskop Anders. Om inte, kan man t.ex. varje dag under dessa 9 dagar be den bön som formulerats av vår förre kyrkoherde fader Björn Göransson. Bönen finns här.

Apostlarna och Guds Moder bad under de 9 dagarna mellan himmelsfärden och pingst (Apg 1:13-14), så novenan är nog den böneform som har längst tradition i Katolska Kyrkan. Be du också!


tisdag 12 maj 2015

Rosenkrans med de kaldeiska kvinnorna

I går kväll bad jag Rosenkransen i sta Maria med de kaldeiska kvinnorna. Jag lät mig bäras av deras starka bön...


Fader vår

Var hälsad, Maria

söndag 10 maj 2015

I tacksamhet över mina 27 år som katolik (10 maj 1988)

Ur Henri de Lubacs bok Meditation över Kyrkan:

"Kyrkans mysterium och hennes välgärningar är alltid mycket mer än vi kan praktisera i våra liv. Vi kan aldrig tillägna oss mer än en ringa del av det som vår moder skänker oss. Varje katolik sjunger, om han inte är en otacksam son, i sitt hjärta den tacksamhetens hymn som en stor poet i våra dagar har givit sin språkliga form. Varje katolik kan utropa med Paul Claudel: 'Lovad vare för evigt denna väldiga, majestätiska moder, i vars knä jag har lärt allt'.

Ja, lovad vare hon, denna väldiga moder, i vilkens knä vi i sanning har lärt allt och som vi dagligen hämtar undervisning ifrån. Det är hon som dagligen undervisar oss i Jesu Kristi lag, sätter hans evangelium i våra händer och hjälper oss att avslöja dess innebörd. Var skulle den finnas, den lilla bok, eller i vilket skick skulle den ha nått oss, om den, omöjliga tanke, inte hade sammanställts och sedermera bevarats och kommenterats i den stora katolska gemenskapen? Vilka förändringar skulle den inte ha genomgått, vilka förvanskningar, i sin text och i sin tolkning?

Om man med den helige François de Sales kan säga, att Skriften i ett avseende är helt tillräcklig för att undervisa oss om allt, så måste man med honom också tillstå att otillräckligheten finns hos oss, som utan traditionen och läroämbetet inte skulle vara i stånd att avgöra vilken som är dess rätta innebörd. Det är vidare så, att när vi rådfrågar denna tradition och lyssnar till detta läroämbete, betyder det inte att vi sätter kyrkan över Skriften utan att vi föredrar den tolkning av Skriften som är hela kyrkans framför vår egen. Vi tror att Guds ord är riktat till hela kyrkan, och just det är skälet till att vi lyssnar till det och läser det i kyrkan.

Lovad vare än en gång denna väldiga moder för det gudomliga mysterium som hon förmedlar till oss: hon för oss in genom en dubbel port, som alltid står öppen, lärans och liturgins. Lovad vare hon för den förlåtelse som hon tillförsäkrar oss. Lovad vare hon för de flammor av religiöst liv som hon uppväcker, som hon skyddar och håller vid makt. Lovad vare hon för det inre universum som hon leder oss in i och som hon hjälper oss att göra till vårt. Lovad vare hon även för den längtan och det hopp som hon väcker i oss. Lovad vare hon även för alla de illusioner som hon demaskerar och skingrar i oss, så att vår tillbedjan kan bli ren. Lovad vare den väldiga moder!"

måndag 4 maj 2015

Tillbedjan

För många år sedan var jag i ett kloster där syster S. avlade sina eviga löften. Några dagar efter denna vackra ceremoni fick jag ett brev från henne, där hon uttryckte sina känslor kring löftesavläggelsen. Hon fann inte ord för att beskriva den frid och kärlek som omslöt henne och uppfyllde varje fiber i hennes kropp. Hon skrev: 'Man kan bara tystna, falla ner och tillbe'.

Under årens lopp har jag ofta återkommit till dessa ord: tystna, falla ner och tillbe. När Guds Mysterium uppfyller själen, när Hans godhet och kärlek överraskar människohjärtat, när man överväldigas av Hans Närvaro, då räcker inte orden till. Man kan bara tystna, falla ner och tillbe...

Jag tror att detta är den fundamentala känslan inför Gud: förundran över att Han är så annorlunda, så underbar, så rik på godhet, kärlek och barmhärtighet, och denna fundamentala känsla kan bara uttryckas genom tystnad, vördnad och tillbedjan.

Jag tror att däri ligger människans storhet: att hon kan ta steget tillbaka från sig själv, tystna, falla ner och tillbe Hans Majestät. Det är människans privilegium att hon får falla ner i förundran, att hon får tillbe, att hon får lära känna Guds inre mysterium. För detta inre mysterium, att Gud är Treenig, reflekteras i oss, spiller över på oss. Vi dras in i Hans Treeniga Väsen, vi upptas i denna gudomliga familj som Treenigheten är. Vi omvandlas, renas, förvandlas till Hans avbild, knådas och tvättas, tills vi blir som Han, redo för det saliga skådandet i himlen. Allt detta av Nåd, allt detta helt gratis... och det är en Nåd att få tystna, falla ner och tillbe redan nu i detta livet...