måndag 4 maj 2015

Tillbedjan

För många år sedan var jag i ett kloster där syster S. avlade sina eviga löften. Några dagar efter denna vackra ceremoni fick jag ett brev från henne, där hon uttryckte sina känslor kring löftesavläggelsen. Hon fann inte ord för att beskriva den frid och kärlek som omslöt henne och uppfyllde varje fiber i hennes kropp. Hon skrev: 'Man kan bara tystna, falla ner och tillbe'.

Under årens lopp har jag ofta återkommit till dessa ord: tystna, falla ner och tillbe. När Guds Mysterium uppfyller själen, när Hans godhet och kärlek överraskar människohjärtat, när man överväldigas av Hans Närvaro, då räcker inte orden till. Man kan bara tystna, falla ner och tillbe...

Jag tror att detta är den fundamentala känslan inför Gud: förundran över att Han är så annorlunda, så underbar, så rik på godhet, kärlek och barmhärtighet, och denna fundamentala känsla kan bara uttryckas genom tystnad, vördnad och tillbedjan.

Jag tror att däri ligger människans storhet: att hon kan ta steget tillbaka från sig själv, tystna, falla ner och tillbe Hans Majestät. Det är människans privilegium att hon får falla ner i förundran, att hon får tillbe, att hon får lära känna Guds inre mysterium. För detta inre mysterium, att Gud är Treenig, reflekteras i oss, spiller över på oss. Vi dras in i Hans Treeniga Väsen, vi upptas i denna gudomliga familj som Treenigheten är. Vi omvandlas, renas, förvandlas till Hans avbild, knådas och tvättas, tills vi blir som Han, redo för det saliga skådandet i himlen. Allt detta av Nåd, allt detta helt gratis... och det är en Nåd att få tystna, falla ner och tillbe redan nu i detta livet...