tisdag 2 februari 2016

Tacksamhet inför Guds mysterium

Ur Vorschule des Betens av Romano Guardini:

"Världen finns till, emedan den kommer ur Guds skapande frihet, Gud däremot, emedan han är själva mysteriet, det levande och verkliga undret. Ordet 'mysterium' betyder nämligen i grunden inte det faktum att något som borde kunna förklaras ännu inte fått sin förklaring, utan det som utmärker Gud i hans väsen. Och 'under' betyder inte att något ligger bortom det möjliga, utan att det börjar kasta ett ljus över vem Gud är, det är ett anrop till hjärtat, det blir till ett 'tecken'. Den som ständigt stöter på Gud märker att här är ett mysterium, och att hans väldighet är ett anrop. Han är den ende verklige, som verkligen är, den ende nödvändige - och ändå samtidigt den som uppväcker helig förundran. Ur förundran föds tacket. När en människa älskar en annan, verkligen älskar, inte bara känner aktning, sympati eller längtan efter henne, utan står i en relation till henne präglad av den innerliga tillhörighet, ödesförbundenhet och tillit som ordet älska betyder, då känner man inför den älskade människan en ständig förundran, och det kan mycket väl komma ett ögonblick, då man sanningsenligt säger: Jag tackar dig för att du är den du är, jag tackar dig för att det finns en sådan som du. Med förståndet kan man inte ge skäl för detta, men hjärtat förstår. När det gäller en människa antyds bara mysteriet; sin verkliga uppfyllelse får denna antydan först i Gud. I så hög grad är Gud det verkliga mysteriet och det levande undret, att människans svar på honom är tacket -renare ju närmare han kommer en. 'Vi tackar dig för din stora härlighet', heter det i den heliga mässans Gloria.

Därför är det viktigt, ytterst viktigt, att människan lär sig att tacka. Hon måste lägga bort den likgiltighet som tar saker och ting för självklara. Ingenting är självklart, allt är gåva. Först när människan uppfattar saken så, blir hennes väsen fritt.

Vi borde tacka för tron, för mysteriet att vara födda på nytt ur Guds eget liv, för allt det fördolda och heliga som sker mellan Gud och oss. Ja, vi borde vinnlägga oss om att tacka också för det som är tungt. Det som i budskapet om Guds försyn kräver det största modet, men också innesluter det största löftet, är att allt som sker, även det tunga, även det bittra, även det obegripliga, är en nådens budbärare och manifestation. Att leva av Guds försyn innebär att leva i enlighet med Guds vilja - också när den går emot de egna önskningarna.  Denna samstämmighet får sitt renaste uttryck i tacket. Den tar också emot det hårda och skenbart förstörande som en gåva ur Guds hand. Det är inte lätt, och vi får inte bedra oss själva. Vi bör alltid gå endast så långt som vi sanningsenligt kan gå - men vi kan gå längre än vår känsla först tror. Buret av tron kan tacket också tränga in i det som är tungt, och i den utsträckning detta lyckas, blir det förvandlat."