torsdag 1 december 2016

Sök Hans Ansikte

(Ur Proslogion av Anselm av Canterbury)


“Ack, du arma människa, fly en liten stund undan dina förehavanden, göm dig ett ögonblick undan tumultet av tankar, kasta ifrån dig bekymren som tynger, vänta en stund med de tusen besvärande distraktionerna, öppna dig litet för Gud, vila litet i Honom.

Gå in i ditt sinnes kammare. Stäng ute allt utom Gud och det som hjälper dig att söka Honom. Stäng dörren bakom dig och sök Honom. Säg nu, av hela ditt hjärta, säg nu till Gud: Jag söker Ditt Ansikte. Ja, Ditt Ansikte, Herre, söker jag.

Ack, Herre, min Gud, lär mitt hjärta var och hur det kan söka Dig, var och hur det kan finna Dig.”



Var finner jag Gud? Var möter jag Honom? Överallt, ty Han finns överallt, men det finns en plats där jag alltid känner igen Honom: i tabernaklet i min kyrka. Där vet jag att Han verkligen finns och väntar på mig. Kommer du ihåg lärjungarna som var på väg till Emmaus (Luk 24:13-32). Han slog följe med dem och de kände inte igen Honom när Han talade till dem. Först när Han bröt Brödet (firade mässan) kände de igen Honom och då lämnade Han dem i kroppslig gestalt. De såg Honom inte längre, för det behövdes inte. Nu har vi Hans Närvaro i Brödet som är Hans Kropp. Lika närvarande nu som då. När du nästa gång går förbi en katolsk kyrka som är öppen, gå in. Leta efter tabernaklet, skåpet där det röda evighetsljuset brinner. Där finns Han. Fall ner och tillbe Honom. Vila vid Hans heliga Hjärta, som Johannes i Övre Salen när Jesus instiftade mässan och första gången lät apostlarna ta emot Honom i den Heliga Kommunionen. Gör en Andlig Kommunion. Säg till Honom:

Jesus, min Herre, närvarande i Altarets Allraheligaste Sakrament, jag tror på Dig, jag hoppas på Dig, jag älskar Dig. Då jag nu inte kan ta emot Dig i Altarets Allraheligaste Sakrament, kom till mitt hjärta andligen och gör det till Ditt för evigt.