lördag 6 juli 2019

Ur Julian av Norwichs skrift Uppenbarelser av den Gudomliga Kärleken

När det gäller vår andliga födelse visar Jesus en ojämförligt mycket större kärleksfullhet, eftersom vår själ är så mycket dyrbarare inför Hans ögon. Han livar vårt förstånd, Han leder vår väg, Han tröstar vår själ, Han upplyser vårt hjärta. Han låter oss - åtminstone styckevis - få kunskap om och kärlek till Hans saliga Gudom, så att vi samtidigt kan betänka Hans barmhärtiga mandom och välsignade lidande och fyllas av förundran inför Hans gränslösa godhet. Han låter oss för sin kärleks skull älska allt vad Han älskar och så ha vår tillfredsställelse i Honom och i alla Hans verk.

När vi faller skyndar Han Sig att resa oss upp genom att omfamna oss med Sin kärlek och röra oss med Sin nåd. När vi så blivit styrkta av vad Han gjort för oss, väljer vi genom Hans nåd att av fri vilja tjäna och älska Honom i evighet.

Och dock låter Han, trots detta, somliga av oss falla djupare och allvarligare än vi någonsin gjorde tidigare - eller i varje fall tycks det oss så. Vi tänker då - alla av oss är ju inte förståndiga - att allt vad vi började med är förgäves. Men så är det inte. Det var nödvändigt att vi föll och att vi insåg det. Om vi nämligen inte föll, skulle vi aldrig veta hur svaga och usla vi är i oss själva. Inte heller skulle vi så väl känna vår Skapares underbara kärlek.

I himmelen skall vi verkligen och alltid se att vi har syndat svårt i detta livet. Men trots detta skall vi också verkligen se att vi därigenom aldrig rubbade Hans kärlek eller var mindre dyrbara inför Hans ögon. Genom erfarenheten av vårt fall skall vi få en hög och underbar kunskap om Guds kärlek. Ty trofast och underbar är den kärlek som varken kan eller vill krossas på grund av synd.
Detta var en nyttig insikt. En annan är den insikt om vår obetydlighet och ringhet som vi skall få, när vi ser oss själva falla. Därigenom skall vi upphöjas till himmelen - dit kunde vi aldrig komma utan denna förödmjukelse. Vi måste verkligen inse detta. Om vi inte gör det skulle inget fall gagna oss.

I allmänhet faller vi först, och inser det efteråt. Bådadera är en Guds barmhärtighet. En moder kan tillåta, att hennes barn faller någon gång och, för sin egen nyttas skull, gör sig illa på olika sätt. Men eftersom hon älskar, kan hon aldrig tillåta att hennes barn tar verklig skada. Och fastän det är möjligt att en jordisk moder skulle kunna tillåta att hennes barn dör, kan vår himmelska moder, Jesus, aldrig tillåta att vi, som är Hans barn, skulle dö. Han är ju allsmäktig, Han är all visdom och all kärlek, såsom ingen annan är det. Välsignad vare Han!

Det är alltså i Hans vilja, att vi beter oss som ett barn, som i väl och ve allt mera förtröstansfullt litar på sin moders kärlek. Och Han vill att vi med all kraft tar vår tillflykt till den heliga Kyrkans tro och i henne finner vår älskade moder, och där i de heligas gemenskap finner tröst och förståelse.

En enskild människa kan ofta vara som sönderbruten - eller i varje fall tycks det henne själv så. Men hela Kristi kropp har aldrig varit sönderbruten och kommer intill änden aldrig att bli det. Därför är det något riktigt, gott och välsignat att - ödmjukt men fast - vilja bli oskiljaktigt förenad med vår moder, den heliga Kyrkan, det vill säga med Kristus Jesus. Ty den ström av barmhärtighet som är Hans dyrbara Blod och Vatten är överflödande nog för att göra oss sköna och rena. Vår Frälsares sår är öppna och gläder sig över att kunna hela oss. Vår moders ömma, kärleksfulla händer är redo och ivriga att komma till vår hjälp.